Debatten om invandrare och kvotflyktingar har gått het under det senaste året. Och rösterna mot att Finland ska ta emot flera utlänningar ljuder allt högre.
Men i den lilla staden Närpes finns det inte mycket förståelse för de negativa attityderna gentemot invandrarna. Här är invandringen en naturlig del av vardagen.
– Närpesbor har en mycket positiv inställning till invandrare. Vi behöver dem – och de oss. På ett sätt kan man säga att vi lever i symbios, säger Börje Ivars.
Han arbetar som tomatodlare i Närpes och har totalt tolv anställda, varav nio har utländsk bakgrund. Och Ivars är inte ensam om att ha arbetskraftsinvandrare. Enligt en uppskattning arbetar över 600 invandrare i området. Totalt har Närpes kring 9 500 invånare.
– Många tror att invandrarna bara jobbar inom växthusnäringen. Men till saken hör att vi också har en stor del som arbetar inom vård och omsorg, metallindustrin, restaurangbranschen och andra landsbygdsnäringar som pälsdjursfarmning och jordbruk, säger han.
Och fortsätter:
– För mig och många andra skulle det vara mycket svårt att hitta arbetskraft om vi inte hade tillgång till invandrare. Dessutom fogar de sig mycket bra efter det finländska arbetssystemet. Utan invandrare skulle Närpes i stort sett stanna upp.

Stort behov av arbetskraft
Orsaken till varför behovet av arbetskraft är stort i Närpes är att regionen har en stark tradition av småföretagande. Samtidigt har utflyttningen varit stor framför allt under 1960-talet när många Närpesbor emigrerade till Sverige på jakt efter jobb.
Den negativa befolkningsutvecklingen har hindrats delvis genom att staden tog emot kvotflyktingar från Vietnam i slutet av 1980-talet och Jugoslavien under 1990-talet. På grund av behovet av arbetskraft har många av deras släkt och vänner kommit till Närpes för att arbeta.
– Genom invandringen har vi fått fler ungdomar och samtidigt arbetskraft. Invandringen har med andra ord stimulerat vår region och vi är mycket glada över situationen. Vi skulle inte kunna leva utan dem, säger Hans-Erik Lindqvist, stadsdirektör i Närpes.
Enligt honom utgör invandrare drygt 16 procent av den arbetsföra befolkningen i Närpes. I och med att det ofta är hela familjer som kommer till staden för att arbeta har man satsat mycket på den kommunala servicen.
– En fjärdedel av barnen inom daghemsvården har utländsk bakgrund och inom grundskolan är andelen drygt tio procent. Så vi har gjort stora satsningar på vård och omsorg och har flera integreringsprojekt på gång hela tiden. Bland annat har vi köpt upp gamla hus och förmånliga lägenheter i centrum för att hjälpa dem hitta bostad, berättar Lindqvist.
Börje Ivars säger att det inte är svårt att hitta arbetskraft om behov uppstår. Det räcker i stort sett med att fråga av sina anställda om de känner någon som behöver arbete.
– Följande vecka kommer de fram till mig och säger att de har en släkting i hemlandet som vill komma hit och jobba. Djungeltrumman fungerar effektivt.

Känner sig välkomna
Två av hans anställda är Meliha och Sadeta från Bosnien. Den förstnämnda kom till Finland för tre år sedan medan Sadeta har bott och arbetat i Närpes i snart tio år.
– Orsaken till att jag har kommit är att det inte finns arbete i mitt hemland. Om situationen var annorlunda skulle jag högst troligen ha stannat där. Men jag trivs mycket bra att jobba här och vi känner oss mycket välkomna, säger Sadeta
Meliha, som bor i Närpes tillsammans med sina barn, vill däremot stanna i Finland för alltid.
– Här finns arbete och mina barn växer upp här. Därför vill jag stanna här.
Vad tycker ni om att finländarnas attityder mot invandrare har blivit negativare?
– Det är svårt att säga. Klart att det inte är roligt, men här behöver vi i alla fall inte vara rädda eller arga.

Lever tillsammans
Ivars trivs med att bo i en internationell miljö. Han anser också att integreringen av invandrarna har lyckats riktigt bra i Närpes.
– Jag har själv två egna barn och så länge jag kan minnas har de haft invandrarkompisar. Det har aldrig varit några problem. En orsak till det är att unga här får en positiv inställning till invandrare av sina föräldrar, som är medvetna om hur viktiga de är för regionen.
– Så vi lever tillsammans, våra barn lever tillsammans och våra släktingar ligger på samma ålderdomshem, säger Ivars till Sadeta och Meliha, som nickar instämmande.
Ivars understryker att Finland inte kan fjärma sig från resten av världen och att det inte är möjligt att stänga ute arbetskraft.
-Inom växthusnäringen jobbar vi också nära med holländare, belgare, danskar och polacker som bygger växthusen och tillverkar komponenter. Man ska inte heller glömma bort att många finländare har flyttat utomlands för att jobba. Vad hade vi gjort utan Sverige på 1950- och 60-talen?