Innan Midiya och hennes far kunde komma till Finland bodde familjen under ett plastskynke i ett flyktingläger, Midya svårt skadad efter att ha blivit skjuten av en soldat i april 1991.
Det var ingen lätt uppgift att få hit Midiya. Själv tackar hon Kalle Augustson, känd biståndsaktivist, och Eva Biaudet för att det lyckades.
– Kalle var drivkraften, men han hade inte kontakten till beslutsfattarna. Vi försökte påskynda beslutet och få in Midiya i kvoten, berättar Biaudet.
Beslutet var inte lätt att fatta.
– Jag visste inte om det var rätt att ta hit Midiya utan hennes mamma och om flytten skulle vara för tuff för henne. Hon var väldigt sjuk då.
Men Midiya fick komma till slut. Hon åkte rakt från flygfältet till barnkliniken, där hon fick vård och de behövliga operationerna.
– Jag minns hur det var när jag kom. Jag var rädd, ledsen och saknade min mamma men det är klart att det var rätt beslut, säger Midiya. Det är oklart hur länge hon skulle ha överlevt i de rådande förhållandena i Irak.
Efter fyra månader på sjukhuset flyttade Midiya och hennes far till Ekenäs. Tack vare en stödfamilj som Kalle Augustson hade fixat fram lärde Midiya sig svenska och fick gå i svenskspråkiga Mikaelskolan. Nu bor hela familjen i Ekenäs, de sista anlände för drygt två år sedan.
– Flyktingar kan inte leva ett fullgott liv ensamma. Klart att familjen måste vara med – det är det enda sättet att helt integreras i samhället, med barn i skolan och föräldrar som kan hjälpa till, säger Biaudet.
Alla tycker inte så, säger Midiya.
– De är rädda. Jag förstår inte varför, säger Biaudet.

Dubbelt utsatt
Nu, sexton år senare, är Midiya en ung kvinna med många järn i elden. Hon är färdig merkonom, fungerar som tolk, är aktiv inom handikapp- och invandringsfrågor och blev invald i Raseborgs kommunfullmäktige för SFP i det senaste valet.
– Jag kontaktade SFP, sedan kontaktade de mig och jag gick med. Inför valet var jag rädd och nervös, jag trodde inte att jag skulle bli invald. Men jag blev! Det var den bästa nyheten under mina sexton år här – det gläder mig i synnerhet att inte bara invandrare röstade på mig. Jag bara grät. Jag ringde till min pappa från valvakan. Men han grät också, så vi fick ingenting sagt åt varandra.
Under sin tid i flyktinglägret fick Midiya, som handikappad, ingen vård eller skolgång. Friskare släktingar och medmänniskor visste inte heller alltid hur de skulle förhålla sig till den skadade lilla flickan. Det var vad hon tänkte på efter att ha fått veta att hon blev invald.
– Nu vill jag slåss för det som är viktigt för mig: handikapp-, språk- och invandringsfrågor, kvinnornas rättigheter och ungdomarnas väl.
Enligt Eva Biaudet finns det för få aktivister som arbetar för handikappfrågor.
– En handikappad är dubbelt utsatt. Politiker kommer inte alltid ihåg andra människors livssituation. En fråga är inte mindre viktig för att färre människor berörs av den. Det är en sak med SFP som jag alltid har varit stolt över: SFP tar strid för viktiga frågor för minoriteter medan andra partier driver de stora gruppernas intressen, säger Biaudet.
Biaudet och Midiya delar en passion för kvinnorättsfrågor, någonting som invandrarflickor ofta behöver mer information om. Det händer att invandrarkvinnor blir bortgifta eller att en finländare med ursprung i ett annat land åker dit för att gifta sig med en kvinna som sedan flyttar till Finland. Väl här kan kvinnan ha svårt att hävda sig och den nya vardagen kan göra slut på äktenskapet, varefter kvinnan är ensam i ett främmande land.
– Men enligt finsk lag har kvinnor självbestämmanderätt. Lagen som förbjuder kvinnoförtryck har precis firat sin 30-årsdag. I Finland har ingen rätt att diskriminera en kvinna. Mänskliga rättigheter är inte valbart, säger Biaudet.

Midiya är glad över att ha lärt känna så många trevliga människor via politiken. De har fungerat som en ögonöppnare, trots att Midiya inte har levt i brist på trevliga människor tidigare heller. Hon har inte själv råkat ut för rasism och skolkamraterna var mest nyfikna på allt hon hade varit med om.
– Så är det: en intresserad person som har mycket att ge råkar förr eller senare i sällskap med andra likadana. Och ofta inom politiken, säger Biaudet.
– Jag ställer absolut upp i nästa kommunalval, säger Midiya.
Det bästa i kommunalpolitiken tycker hon att är möjligheten att påverka, att förbättra kommuninvånarnas förhållanden och att kunna förverkliga det som utlovats under valarbetet.
– Till det mindre trevliga hör att inte kunna stödja vettiga förslag för att det råkar vara ett annat parti som kommer med förslaget.
Det politiska arbetet har inte alltid varit lätt, i synnerhet inte i början då Midiya var osäker på sådant som mötesteknik och termer.
– Jag trodde att bara läkare talar om remisser. Det gick så att jag röstade fel under det första mötet, men det gör jag inte om. Det skulle ha varit bra med en mentor. Jag fortsätter arbeta, men ibland behöver jag hjälp.

Bråd framtid
Nu pluggar Midiya för att kunna börja studera statsvetenskap vid Helsingfors universitet i höst. Men den största drömmen är att någon gång bli riksdagsledamot.
Av samma orsak som hon ville bli, och trivs med arbetet som, kommunalpolitiker – för att kunna förbättra samhället och invånarnas liv.
Men innan det har Midiya en mängd andra projekt att ta hand om. Nu ska hon till Irak för att agera tolk i arbetet mellan irakiska myndigheter och ett finländskt bolag som sysslar med miljöfrågor. Med sig har hon en container handikapphjälpmedel, ett projekt hon genomfört i samarbete med Kalle Augustson, samt en kamera. Med den ska hon filma platsen hon blev skjuten på, flyktinglägret hon bodde i samt det arbete hon nu gör för Yle, som arbetar med en dokumentär om Midiyas liv.
– Jag håller också på med en bok om mig, mitt liv, mina problem, min kultur och allt annat. Jag hoppas att den kommer ut nästa vår.
Till allt detta kommer arbetet i handikapporganisationer och med flyktingfrågor.
– Ibland ber min familj mig att börja tänka på mig själv, men det finns så mycket att göra. Jag får förstås inte betalt för allt, men jag gör det ändå för att jag vill göra det. Pengar är inte allt.